Ingen kan köpa livet.

Men visst skulle det vara lätt som en plätt om man kunde gå till affären och köpa en burk lycka, eller varför inte en blandbruk med lycka och glädje.
Många droger marknadsförs på det viset. Inte alla som inser att det är falsk marknadsföring. Inte alla som känner att det är ett falsarium större än den största lögnen.

Ångesten sliter i bröstet och det enda sättet att fly i från sig själv är att köpa en bruk lycka. Denna burken lycka blir så småningom en förtvinad skalle och ett skitit liv fullkommligt ovärdigt. För endel går det fortare, andra slits mellan drogträsket och det sanna livet under en längre tid. Men majoriteten kommer lika fullt till den punkten då det är drogträsket som blir vardagen.

Att det hela ofta börjar hos små unga människor är inget nytt. Barn i 12 års åldern som sakta börjar sin väg mot drogträsket är inget nytt fenomen, det är kalla fakta. Små barn som börjar sin bana ut till ett liv ovärdigt att leva, ett liv som ingen vill välja men som ändå existerar och finns.

Vart fan befinner sig alla politikerna i den här frågan tro? Vart är alla som säger sig skapa det vackra Sverige där skyddsnät och sociala fina lagar har uppdiktats. Jag tycker inte att det alls är så konstigt att det inte kommer i gång med drogförebyggande åtgärder som det borde. Vem i den styrande toppen är fd tjackpundare som vet exakt vad han/hon talar om? Hur många i den styrande Sverige är barn till knarkande föräldrar? Hur många år har Stadsministern skakat galler på Kumla så att han kan tala om egna erfarenheter?

Jag tror verkligen inte på iden att man kan läsa sig till erfarenheter i en bok när det gäller bemötande av människor som är i utkanterna av samhället. Ge dom som varit dit och vänt frågan, hur fan skulle samhället ha gjort för att du inte skulle ha komit så snett? Hur kunde samhället ha hjälpt dig?

Släng ut Mona och Fredrik 1 månad i Stockholms vinterkyla. Ingen bostad, ingen mat bara en enda uppgift, överlev !

Up the irons.