Världen.

Lever i en galenskap som är sagolik. Lever i en värld där man inte längre kan greppa vad som är galet, helgalet eller helt jävla tokigt.

Hjälpen uteblir och hur vi än gör så är det en enda ynkrygg som tycks styra det hela till sin egen framgång och lycka. Framgång och lycka i det fallet är att veta att jag lider. Att jag är den personen som ska få mitt liv fullständigt krossat och förstört.

Jag är så trött så trött. Tappar minnet i bland. Har fullständiga minnesluckor om vart och hur jag har tagit mig i från olika platser. Jag kan inte skratta i från hjärtat längre.

Det är slut på Smina,det är slut i min hjärna. Ännu slår mitt hjärta men i bland gör det så ont så att det känns som om det går sönder.

Är det meningen att andra människor ska få göra så här och att det inte klassas som en kriminell handling? Är det meningen att någon under en lånt tid ska kunna plåga livet ur andra människor? Är det meningen att att man kan få göra så här? Snattar jag en kryddburk på ICA så är det en kriminell handling. Men att psykiskt terrorisera människor är lagligt? Eller hur var det nu? Kanske kanske kan jag finna hopp. Om jag orkar vakna vill säga.

I morgon är en ny dag. Kanske kan jag orka vidare då i den här väldigt matiga soppan.

Jag har hjälpt en vän.

Min vän sände ett sms.

"Du är bäst,love you. Nu händer det saker äntligen".

Jag är glad för att ha kunna bidra till denna glädje och förväntan hos min vän.

Brevet till dig.

Hejsan.

Sitter hemma i det höst gråa vädret och funderar på dig. Jag tänker på vad du gör just nu och hur du tänker?
Alla minnen kommer som en våg över mig. I bland känns det väldigt nära till tårar. Minnen kan värma likt vårsolen i hjärtat,men det kan också göra väldigt ont. Saknaden är stor och då gör det ont.

I bland så tänker jag på hur du skulle ha sett ut i dag om du hade fått varit kvar hos oss. Säkert lite gråare hår men ändå väldigt likt dig som du var,kanske någon liten rynka också.

Det är lite konstigt hur man över tid förändras och ser på saker med annorlunda ögon.Jag var precis fyllda 18 år den dagen då ditt liv hos oss tog slut. Du var
41 år. Då känndes det som att du lämnade oss för tidigt men på något vis inser jag först i dag verkligen hur mycket för tidigt du lämnade oss. Troligen för att jag själv närmar mig den åldern då mina vänner och bekanta är i den åldern du var då. Jag närmar mig också själv den åldern då mamma blev änka. När jag tänker så inser jag verkligen hur lite av livet du hann leva.

I bland så känner jag att det är nog bra att du är där du är,jag tror att ditt hjärta hade brustit i tusen bitar om du hade varit med oss och upplevt allt det vi ställs för i dag. Men det är just i dom stunderna jag saknar din trygga famn mer än någon gång.

Du hann aldrig se mig i mitt vuxna liv. Du fick aldrig vara med och se när jag knatade ut i livet och se vad resultatet av din fostran gav. Jag vet med största säkerhet att du inte hade gillat mina livsval i bland, men jag tror också att det är mycket du hade varit stålt över. I mitt innersta så hör jag precis hur du säger
" Ja ja du vet att jag inte tycker om det, men du gör väl ändå som du vill".

Jag tror att du hade häpnats över mitt intresse för politik. Jag tror att du hade varit mycket förvånad över mitt yrkesval och tyckt att det hade varit lite skrämmande och otäckt. Jag vet att du med ett skratt hade påmint mig om min ungdom när jag fixade byns snyggaste tuppkam och talade om för ALLA att politik var skit och det var anarki som gällde.Det var då det :-)

Jag vet att du hade haft svårt att smälta min årliga resa till hårdrocksfestivalen "Jag kan inte förstå vad det är som är så roligt med det där och jag förstår verkligen inte hur du kan tycka att den där musiken är så bra",så hade du sakt.

Saknaden är så stor men jag försöker bevara dig i hela mitt minne. Natten när du lämnat oss så vet jag att jag fick vild panik när jag försökte förstå och inse att jag aldrig kommer kunna känna dig fysiskt någonsin mer,det var svinndlande. Att jag aldrig mera skulle få höra din röst eller uppleva dig gjorde mig skräckslagen. Jag hade panik,vild panik.

Kanske är det det som gjort att avsked är svårt för mig. Kanske är det därför jag behöver veta.

Nu är det dax för mig att påbörja dagen. Jag älskar och saknar dig./ Smina

Likt en vissen blomma är jag mitt i livet.

I dag är en riktigt arg dag. Tålamod noll. Bitar i livet är efter omständigheterna långt ner i den jävligaste utav alla avgrunder just nu. Och jag vet vem som borde stå till svars. Tyvärr en ynkrygg som krälar undan likt en orm när det väl kommer till krita. Som en frätande syra fräser det onda runt i min kropp. Att ha en fullkommligt galen ailien som entrat din skalle och tagit över ditt liv är ingen enkel match. Att leva i ovisshet och rädsla är en psykisk terror värre än något. Att inte veta.......

Några bitar roligt är iaf kvar. En av dom är att sonen ska på sitt första
skoldisco. Han har laddat under en tid. Kollat in disckodans på You Tube och övat moves i värsta Travolta andan. Lite oro kännde han först,men när jag sa att man inte behövde ha mikrofon frippe för att gå på disco lugnade han sig en aning. Vet inte varför jag känner knip i hjärtat inför det faktum att han ska på discko,kanske är det för att jag själv ofta kom hem i från sånna tillställningar med en tagg i hjärtat. Jag var ju inte den poppulära vilket innebar att man inte var prio ett unnder danserna.

Nu är ju sonen av en anan typ och en mästare i socialasituationer,likt en kameleont anpassar han sig och löser det mästa. När jag frågade honom hur han skulle göra om hans vän inte kunde gå med så var det inte konstigare än att han skulle gå själv.
" Alltid träffar jag någon som jag känner",vilken underbar inställning till livet.
Om någon mot förmodan skulle försöka mucka med honom så hoppas jag att han säger det ha sa till mig i går. "muckar du med mig så muckar du med Lill-Babs". Det uttrycket är nu mera befäst i familjen :-)

Annars blir det några jobbskift för mig under helgen.Skönt att komma i väg och koppla bort allt jobbigt för en stund. Till aftonen stundas Bingo,kan vara så att det är jag som är uttropare också. Bertil ett,enkel etta.

Annars så är det ju Fredagen den 13:e i dag så hoppet om att lyckan plötsligt skulle slå till är inte så stort. Jag går aldrig under en stege och spottar alltid över axeln om en svart katt rusar över vägen.Skulle aldrig i livet komma på atnken att lägga nycklarna på bordet heller för den delen. Så i dag vill jag ha bevis för att vidskepelse inte fungerar så ge mig lite tur,försök att övertyga mig.

Ska nu musiknörda lite på nätet och försöka hitta en gnutta av styrka och framtidshopp. Och jag kom just på att för varje minut som jag lever så närmar jag mig även bokslutet för mitt liv. Önskar att flera insåg det och funderade på vad och hur man är mot andra i sin omgivning.

Hej tomtegubbar !!

Snart går vi in i December månad. Denna månaden är aningen spciell. Butikerna jublar åt komersen, hemma vid spisen sliter husmodern ont. Penningpungarna rensas på inehåll och barnen tindrar i ögonen. Denna månad är den månaden på året då vi också ska äta oss till näradöden upplevelser. Mat blandas med godsaker och fikabröd i oandlig mängd. Alla SKA vara förbannat glada och vi ska bry oss om hela våran släkt och umgås i brasans sken med ulltofflorna på. Allt kompakt förpackat under 31 dagar.

Gardinerna ska bytas och hemmen ska pyntas. Kransar,stakar och tomtar is da shit,tycker iaf handeln. Designen på justakarna har förändrats under årenslopp och nu mer kan man köpa olika färg och form på dom.Min kära farmor som är i himmelen sen många år tillbaka hade nog trott att jag hade snackat goja om jag hade talat om svarta advesnstaker och grisrosa julgranar, men i dag är det ett faktum kära farmor.

December månad är också en månad som kan kännas väldigt svår för många ensama människor. Allt för att det är en släktens månad då det är tvångsmys som prioriteras. I många familjer är det också endel som under året har förlorat en kär och det blir ett extra påtagligt tomrum just under December som på något sätt är helt avsatt för släkten.

Barnen i familjer där föräldrarna inte lever ihop ska anpassa sina liv efter de rådande omständigheterna. Schemat den 24 December blir pressat och det gäller att uppfylla allas krav och önskningar.

Vad önskar sig barnen i dag som har en drös och ett överflöd av saker? En stillsam jul med sällskapspel och pepparkakor?? Nej det är nog mera tv-spel och saker för tusentalskoronor som är mera vanligt. Köper man vi det åt dom då? Ja visst gör man det. I syfte för att glädja och uppfylla en önskning. Har man inte kontanter så går det alltid bra att delbetala för dyra saker nu mer.

Sen kommer månaden Januari som är starten på det nya där många tänker sig en förändring av framtiden. Januari är som en bakfylla av December. Pengarna är slut och råkost och sallader smakar aldrig så gott som i Januari. Efter att man har ätit sig galet mätt på skinka,feta gratänger och prinskorvar och godis känns isbergsallad som en ny smakupplevelse i munnen, man har liksom glömt av hur det känndes. Drivor av skräp och embalage ska fraktas till sina ställen i sopvärlden och allt ska återgå till det normala vardagliga igen.Släkten har nu återgått till sina egna hem och ulltofflorna ställs undan och plädarna viks i hop.

Barnens julklappar ska hitta sina nya platser att stå på i de redan överfulla skåpen och kompisar börjar åter ringa igen efter att deras släktingar har åkt hem eller dom själva har återgått till vardagen.

Varför sitter jag och bloggar om det här? Inte en jävla aning. Men jag antar att jag just nu är mycket klarsynt och ännu så länge är det ju bara November. Men snart slår december psykosen till och då rycks jag med i galenskapen precis som tidigare år. Det går runt,runt,runt..........

Nej....jag är hårdrockare!

Rubriken är ett citat i från en tidning där man frågade några människor om dom brukar se Guifs hemma matcher. Grabben som gav svaret är 12 år och det är det bästa svaret jag någonsin har läst på en fråga i media. Ska genast börja använda mig själv av detta citat. Som i butikerna när mobiltelefonförsäljarna häver sig på en ska jag bara iskallt säga: Nej....jag är hårdrockare.

Kommer också bruka mig av citatet när dom ringer och vill sälja saker som rakhyvlar och kalsonger. Så skönt att ha power och bara säga : Nej....jag är hårdrockare.

Citaten kan också komma väl till pass om någon ställer en obekväm fråga som jag inte vill svara på. Eller i debatten mot Sverigedemokraterna, Nej...jag är hårdrockare, det är lysande :-)

Hur är det då att vara hårdrockare på riktigt och leva det livet Smina och familjen lever. Är det annorlunda än syhnt och pop familjer?? Svaret är ju enkelt, nej...jag är hårdrockare.

Inte är skilnaden så stor mer än att barnen som växer upp i våran familj får en rockkunskap utöver det vanliga. Hade det varit bättre om vi hade varit en symfoni familj och lärt dom allt vi kan om klassisk musik? Endel kanske tycker det, vad vet jag?

I våran familj pratar vi ofta om värderingar och olikheter bland människor världen över. Detta tror jag att vi hade gjort oavsett vilken muskik vi lyssnat på. Men att då baka in lite hårdrock i det hela går alldeles utmärkt. Vi har Phil Lynott i från Thin Lizzy som exempel. En mulatt i från Birmingham, som har gett hårdrocken och dess historia unika alster. Ett unicum inom hårdrocken med sitt krulliga svarta hår, en människa så olikt oss men ändå så lika.

Vi kan också ta exempel på framstående rockartister som växte upp under skrala förhållanden men som klarade sig bra ändå. Bruce Dickinson kan sjunga hårdrock men ändå vara pilot och fäkta med värja. Och när vi ändå talar om Bruce så kan vi lära barnen vad NWOBHM står för.

Endel säger att hårdrocken inte är en musikstil utan en livstil. Ja så kanske det är. I våran familj innebär det ett stort liberalt tänkande och lärande där annsvar och respekt ingår som matran. I våra liv betyder det att man kritiskt ska tänka på det man förhåller sig till i vardagen. Man ska fundera på vad det är man står för och varför. Att klacificera olika musikstilar som bättre eller sämre går inte. Att klacificera texter och musikernas skicklighet det går. Därför tycker jag inte om dansbandesmuik, men för den sakens skull är det inte fel av dom som gillar det att tycka om det.

Genom hårdrocken har också barnen fått lära sig demokratins grunder. Att man lyssna på vilken musik man vill och att ingen är bättre eller sämre för det.

Till sommaren ska familjen besöka sin första festival tillsammans. Sonen jublade och sa: Ååååååå...äntligen får jag också följa med !!!
Kommer han känna fruktan över att se dom svartklädda nitbeprydda människorna glatt stojande och rockande till musiken? Nej....jag är hårdrockare.

Vi har inte lärt våra barn att vara rädd för människor, vi har i stället lärt barnen att undersöka och vara nyfiken på olikheter.

Alla är vi lika olika! Keep on rocking.

Medmänskligt

I dag vallades jag runt av min syster för att finna ett ställe som vi kunde äta på. Inne på restaurangen satt en man men sin fru. Har med båda dom att göra i olika samanhang så jag hejade och försökte le en aning.

Mannen reste sig upp och tog mig i handen och frågade hur det är?
Svarade ett det inte är så bra och jag kännde genom hela hans handfasta handsalg en värmande tanke.

-Jo jag hörde det, sa han då och kramade min han hårt.

Oj vad jag kännde värme i mitt hjärta. Helt fantastiskt vad ordlös kommunikation kan värma så mycket.

Tack så hjärtligt för din omtanke.